Södra Stockholm

Lite bakgrund

Söderort tillhörde fram till 1913 till Brännkyrka socken i Svartlösa härad, Stockholms län. När socknens enda kyrka, nämnd redan på 1300-talet brann för tredje gången döptes socknen om från Ovan-Tör till Brännkyrka. De äldsta boplatserna låg vid Årsta och Örby. Några källor anger att de äldsta byarna hette Brunnby och Åby, dessa fanns kvar in på 1600-talet.  En gata vid Årstafältet heter än idag Åbyvägen. Brännkyrka socken var en utpräglad herrgårdsbygd, med stora gårdar som Årsta, Älvsjö, Långbro, Örby, Enskede, Västberga – alla åtminstone tidvis bebodda av riksråd. Den största egendomen i äldre tid i Stockholms södra omgivningar var Årsta som enligt traditionen ägdes av Birger Jarl på 1200-talet. Andra gårdar, en del med anor från medeltider, var t ex Älvsjö, Örby, Långbro, Herrängen, Västberga och Hägersten. Namnen lever vidare i stadsdelsnamn även om själva gården är borta. 

Kring 1670 tillkom den nya landsvägen till rikets södra delar. Den utgick från Hornstull, passerade Liljeholmsviken på en bro och ringlade genom Brännkyrka och Huddinge mot Södertälje någon halvmil från Mälarstranden. Genom denna nya väg förlorade den gamla Göta landsväg sin betydelse. Göta landsväg utgick från Skanstull och gick sedan vidare över Årsta gärde, där man fortfarande kan se den som där är minnesmärkesmarkerad, sedan fortsatte den genom Älvsjö i sin väg söderut.

Genom inflyttningen till Stockholm minskade befolkningen på den omgivande landsbygden. Många bondgårdar försvann och ersattes av mindre torp på säteriernas ägor. Antalet säterier hade ökat under 1600-talet eftersom eftersom kungen, i brist på pengar, hade delat ut förläningar i form av mark. Så gott som all mark i Brännkyrka socken ägdes av adeln. Genom att bygga ståndsmässiga bostadshus fick man säterirättigheter med skattefrihet. På 1700-talet sågs en ny rikemansklass växa fram, köpmännen som köpte torp och arrendegårdar och använde dessa som sommarnöjen. Mot slutet av 1700-talet fanns det 148 torp och 27 krogar i Brännkyrka socken, de flesta låg vid utfartsvägarna mot Tyresö, Dalarö och Södertälje.

I början av 1900-talet köpte Stockholm stad in stora markområden söder om staden. Det som kom att bli Södertörns villastad var ett område på sammanlagt 645 ha som köptes trots oppositionens protester. Priset ansågs högt, en miljon kronor, men ser man på vad som hänt under dess var det ju en god investering. Farsta köptes in 1912, men först på 1940-talet började områdena planeras, först ut var Gubbängen och Hökarängen.

Söderort har 53 stadsdelar idag, vid den första indelningen 1926 var det 27 stadsdelar. När stadsplanerarna vid sekelskiftet insåg att marken inom tullarna inte skulle räcka för den växande befolkningen gjordes omfattande köp av mark utanför tullarna. På dessa växte trädgårdsstäder upp med breda huvudvägar och smala lokalgator. Mellan bostadsområdena anlades stigar och parkområden. Spårväg och bussar gjorde områdena lättillgängliga. På 1930-talet insåg man att det inte skulle räcka med småhusbebyggelse i ytterstaden, så även flerfamiljshus uppfördes som smalhus med ljusa lägenheter och gott om utrymme och grönska mellan husen. Det var först på 1960-talet som bredare och högre hustyper kom att dominera nybyggda områden. I senare tid har man mer och mer förtätat de gamla områdena för att kunna få fram nya lägenheter.

Det finns många promenadvägar, ofta längs vatten. Längs hela Mälarstranden finns det ett utmärkt stråk, ända från Vårby till Liljeholmen. Vill man inte gå hela vägen, kan man ju gå en del - tunnelbanestationer finns ju lite här och var, konditori Lyran ligger också längs vägen. För kanotpaddling är det rika vattensystemet på Södertörn idealiskt för. Tyresö är vattenvägen förknippat med Magelungen, Ågestasjön, Gömmaren, Orlången, Trehörningen och många fler sjöar i området. För tips om färdvägar hänvisas till boken ”Gömmarens Gåva – Längs rinnande vatten genom Södertörns historia” utgiven 1995/96. Under 1990-talet har man funnit arkeologiska fynd som förvandlat Hanveden till stockholmstraktens äldsta bygd. Lämningar är spår efter fiskar- och jägarbefolkning som besökte den dåvarande utskärgården för 8000-9000 år sedan.



Att uppleva

Aspudden, Bandhagen, Bellman Bergholmstorpet, Björkhagen, Bredäng, Brännkyrka, Charlottendals gård, Drevvikens gårdar, Enskede, Enskede gård, Epadalen, Farsta, Farsta gård, Flaten, Fruängen, FågelsångenGaljbacken, Gröndal, Gullmarsplan, Gyllene Ratten, Hammarby sjö, Hammarbyhöjden, Hemmet för gamla, Högdalen, Hägerstens gård, Hökarängen, Hökarängens gård, Jakobsbergs gård, Johanneshov, Johanneshovs skans, Kafé Lyran, Klubbensborg, Kärrtorp, Liljeholmen, LM-staden, Lumatornet, Midsommarkransen, Mälarhöjden, Nynäsbanan, Pungpinan, Rågsved, Saltsjöbanan, Sickla, Skanskvarn, Skogskyrkogården, Skarpnäck, Skrubba, Skärholmen, Skärholmens gård, Sköndalsbro, Skönstaholm, Slakthusområdet, Stora Sköndal, Sundsta gård, Svedmyra, Sätra,  Telefonplan, Understenshöjden, Wantör, Vinterviken, Vårby, Årsta, Årstabron, Älvsjö, Örby


Hammarby sjö
Detta var en sjö ända till man började bygga kanalen och slussen 1917. Detta enorma bygge som pågick ända till 1929, då man tömde sjön på vatten gjorde att sjön inte längre var en sjö utan en utfart för vattnet från Mälaren till Saltsjön, Södertörn blev en ö. 1925 stod Skansbron färdig och detta är än idag en av de få möjligheterna för fartyg att ta sig mellan Saltsjön och Mälaren. Slussningsmöjlighet finns vid Slussen (för små, låga båtar), Hammarby och Södertälje.  (se även Östra Stockholm)

Sickla
Industriområdet som blev fint bostadsområde vid vattnet. Förändringarna har varit stora för Sickla under 1990- och 2000-talet. Från att vara ett nedgånget område, vissa ställen verkligen nedgånget, så är det nu ett tjusigt bostadsområde med exklusiva sjönära lägenheter.

Lilla Sickla gård har gammal tradition av industri. Malmgården är från 1789 och den ligger i en engelsk park. Gården har anor från 1500-talet då Gustav Vasa pekade ut flera områden öster om staden som skulle användas för att försörja Stockholm. Han lät dämma upp vattendragen och lät uppföra bl a ett krutbruk och en mjölkvarn. Området har säkert varit bebott ända sedan vikingatiden, om inte tidigare. Vattnet nedanför var en av farlederna på väg in mot Mälaren och Birka, lite mer skyddat än kungsfarleden som Viking Line-båtarna använder idag. På 1780-90-talen startades ett kartuntryckeri på Sickla. Kartun är en form av tapet som trycks på bomull eller linne. Det är alltså tygtryck för kläde och inredning. Judar fick specialtillstånd att invandra för att arbeta med detta, invandring skedde under mycket strikta regler när det gällde personer med judisk tro.

Andra delar av Sickla ligger inom Nacka kommun - Se även Östra Stockholm


Lumatornet
När man åker över någon av Skanstullsbroarna ser man Lumatornet i Hammarby industriområde, Södra Hammarbyhamnen. Dåvarande KF byggde 1929 en lampfabrik funkisstil. Här testades Lumas lampor och gav god reklam med sitt ljus fram till 1978, då ljuset i lamputprovningstornet släcktes och lamptillverkningen upphörde. Nu lär det återigen lysa i tornet av och till.

Sundsta gård
Vid Hammarby sluss, under Skansktullsbroarna ligger en mangårdsbyggnad och två flyglar. Gården omtalades redan 1288, då Klara kloster fick den i donation av Magnus Ladulås. Efter reformationen tillföll den Enskede gård, men skildes därifrån år 1776. Efter en eldsvåda 1822 gick tomträtten över till kryddkramhandlare N Holmberg som byggde de nuvarande husen. År 1881 inköptes gården av Stockholm stad som idag hyr ut den till ett antal privathushåll. En av flyglarna drabbades svårt av hussvamp på 1980-talet (tror jag). Arbetet med att rädda huset och få bort den svårutrotade svampen diskuterades en hel del i tidningarna då.

Årsta
är ett stort område innanför Gullmarsplan, Järnvägsbron, Mälaren och Årstafältet. Bostadsområdet Årsta började byggas i början av 1940-talet, men p g a kriget var det inte klart förrän en bit in på 1950-talet. 1943 kom det något nytt och revolutionerande i bostadsbyggandet: statliga lån för att bygga bostäder, detta gav nya möjligheter. Husen byggdes med sandputs, vilket var nytt, husen skulle följa terrängen och ljus och luft skulle in mellan husen. Tanken var att förorten Årsta skulle ha samma service som i innerstaden, inte som de tidigare byggda förorterna Traneberg och Hammarby som bara var sovstäder med monotont uppradade smala hus. Årsta skulle bli ett 'community center' efter engelska förebilder, en mötesplats socialt, kulturellt och kommersiellt. Årsta centrum/torg var tänkt som ett offentligt rum, ett stadsrum (där målningarna på husen var tapeterna), där människan skulle vara större än husen. Det skulle finnas småaffärer i husens nedervåningar (det var ju innan varuhusens tid), men när stadsdelen var färdigbyggd, hade hemmafru-tiden redan försvunnit. I början av 1950-talet fanns dock 14 mjölk- och brödbutiker, 7 charkuteributiker, 2 fiskaffärer, 2 hembagerier, 7 speceributiker, 1 snabbköp och ett antal specialaffärer i Årsta centrum. Det finns ett Folkets hus och ett hus för den offentliga servicen i centrum, där finns än idag bibliotek, samlingslokaler, Vår teater mm. Arkitekturen är anmärkningsvärd och intressant, med ’klosterträdgård’, springbrunn, välvda tak, ljus som kommer in från högt placerade fönster och gör att rummet får ett basilikaliknande utseende och tanken med skeppet, kommandobryggan som känns i huset. 1953 invigdes centrum, då bodde det 23 000 personer i Årsta, 2002 var det 15 000. Arkitekterna, bröderna Alsén, bosatte sig vid sitt skapade Årsta torg och det finns två stora ateljévåningar för konstnärer med stora fönster mot torget än idag. Årsta är det enda dåtida centrum i söderförorterna som ej har en tunnelbanestation, vilket beror på att den tänkta fjärde tunnelbanesträckningen från Gullmarsplan aldrig genomfördes. År 2000 startade dock tvärbanan och den fick en hållplats i närheten.

Årsta har funnits ända sedan medeltiden, då troligen Stockholms grundare Birger Jarl ägde byn som antagligen bestod av ca tjugo gårdar med bofasta bönder kring Årstafältet. Uppgifter finns om bebyggelse på 1200-talet, då byns namn var Arus, vilket betyder åmynning.  Det syftade antagligen på ett vattendrag som mynnade i Årstaviken. Då lär egendomen omfattat hela norra Brännkyrka och hela Åsön (Söder). 1318 testamenterade Birger Jarls sonson Hertig Valdemar Årsta till Uppsala domkyrka, men på 1400-talet kom byn åter i privat ägo då slottshövitsmannen Hans Kröpelin bytte till sig den. 1443 finns namnet Aaresta och 1494 Aresta och redan 1538 Årsta. Genom giftermål togs Årsta snart över av den inflytelserika släkten Oxenstierna. Nu förvandlades byn till ett stort gods med en gårdsanläggning där släktmedlemmarna vistades sommartid. Det stora godskomplexet delades upp mer och mer. Från 1653 var det en rad olika ägare, C H von Schnell köpte Årsta på auktion 1771. Huvudbyggnaden fick sitt nuvarande utseende 1795, grunderna är dock betydligt äldre. Schnells hustru, Märta Helena Reenstierna (Momma innan de adlades) skrev detaljrika dagböcker från åren 1793-1841 som har publicerats och Årstafruns dagböcker har lästs av många. 1876 köpte greven och landshövdingen Erik Sparre Årsta säteri, han upplät tomter för bostadsbyggande. Folk fick arrendera tomterna på 50 år och sedan skulle tomten, inklusive uppförda byggnader, åter till markägaren. Marken var sank, husen illa byggda, avlopp och dränering saknades och tyfusepidemier utbröt i den tätbebyggda och tätbefolkade uppväxande slummen i Årstadal. Detta var den första privata exploaterade förstaden söder om Stockholm, ett dåligt men av fler nyttjat exempel. Många av husen rivdes när Södertäljevägen rätades ut fram till Liljeholmsbron. År 1905 blev Stockholm stad ägare till Årsta, och 1913 inkorporerades hela Brännkyrka socken med Stockholm stad. På Årsta drevs jordbruk fram till början av 1940-talet, då förorten började byggas och den gamla gården gjordes om till vårdhem, senare särskola. idag ser det invändigt ut som en anstalt, denna gamla kungshus där Birger Jarl vandrat omkring.


Johanneshov
var  ett torp under Enskede gård på 1700-talet som låg där Globen ligger idag. Stockholm stad köpte 1904 Enskede gård och dess stora ägor. Första bebyggelsen i Johanneshovsområdet var slakthusområdet som byggdes 1906-12. Från 1920-talet expanderade Stockholm snabbt och här fanns främst koloniträdgårdar och små industrier. Stadsplanen för detta område beslutades 1939 och 1941 beslutades att tunnelbanan skulle byggas och efter det tog byggandet fart här, liksom i andra stadsdelar i ytterstaden.

1912 invigdes slakthusområdet av Kung Gustav V. Det var norra Europas största anläggning i sitt slag, med eget vattentorn, avlopp, kylhus och järnväg. Samtidigt införde staden monopol på slakt. Hit kom djuren med tåg och samlades i hagar innan slakten. Idag kommer de som kvartar eller halvor, redan slaktade. Sedan 1992 slaktas inga djur på området, men mycket kött passerar förbi, för här tillverkas korv, hamburgare, julskinkor, stekar, kassler o s v i massor. År 1877 fanns det 28 slakterier i innerstan och ett hundratal strax utanför. Många låg mitt bland bostäderna och många djur bar smitta som tuberkulos som spreds när slaktavfallet slängdes i närheten av slakterierna. Slakthusområdet blev dock inte den succé man trodde, eftersom det var redan då dyrt att frakta levande djur och djuruppfödarna på landet valde hellre ett lokalt slakteri än skicka dem hit. Idag finns uppåt 250 olika företag på området, hälften är livsmedelsföretag.


Gullmarsplan
skapades som affärscentrum för Johanneshov. Torget invigdes 1946 och fick namn efter Gullmarsfjorden i Bohuslän. Gullmarsplan blev direkt en viktig knutpunkt för kollektivtrafiken, då en spårvagnshållplats anlades här. 1950 gjordes denna om till tunnelbana. 1990 blev bussterminalen med linjer till Tyresö och Haninge klar och snabbspårvägen startade 2000.

Johanneshovs skans var tänkt som en försvarsmur för Stockholm och började byggas 1859, men det bidde bara en mur eftersom man insåg att det var ett förlegat sätt att försvara staden. Muren finns kvar, i Söderstadions norra läktare och huset som står i dess förläning. Numera är muren delvis upplyst genom glasfönstren - den är givetvis också kulturskyddad.

På andra sidan vägarna ligger ett gammalt rött hus, det är en dödgrävarbostad från 1831. På sluttningen ner mot Hammarby finns det mängder av människor begravda, även utanför det nu synliga området. De första som begravdes här var vikingar. Sedan dröjde det ända till 1808-1809 års krig då hemvändande sjuka soldater dog och begravdes här. Vid koleraepidemierna på 1830- och 1850-talen begravdes döda från Södermalm här och i slutet av 1800-talet blev det en begravningsplats för ”vanliga” vilket den var en kort tid in på 1900-talet. ända in på 1930-talet rena landet, bondgårdar, handelsträdgårdar och koloniområden.

Skanskvarn är idag en restaurang. Kvarnen var en av flera kvarnar på berget, där de andra nu rivits och denna blivit flyttad vid fler än ett tillfälle. I Skanskvarn maldes säd ända fram till 1862.


Enskede gård
Namnet Enskede kommer troligen från trädet/busken en och skede som betyder åsrygg. Namnet som är känt från 1400-talet är alltså i nutida översättning enåsen.

Under 1720-talet sammanfördes de tre gårdarna Lilla och Stora Enskede samt Bägersta till en och samma gård och ägare. Till Enskede hörde många torp, gårdar, krogar t ex Skärmarbrink, Sandsborg, Johanneshov, Glädjen, Dalen, Linde, Stora Gungan, Åsen,  150 år senare hette ägaren Axel Odelberg och han utvecklade ett mönsterjordbruk. Det var en stor anläggning med 160 personer som jobbade här. Här fanns också stärkelsefabrik och brännvinsbryggeri. Många av byggnaderna är rivna, men huvudbyggnaden finns kvar, liksom den kringbyggda "Fyrkanten" för oxar, grisar och höns (hörntornen var torkning av säd), liksom den gråstensmurade ladugården som idag är ridhus. Kvar finns också skolbyggnaden från 1860-talet som ligger i korsningen Odelbergsvägen / Godsägarvägen, liksom trädgårdsmästarbostaden som ligger i koloniområdet. På andra sidan huvudbyggnaden fanns en romantisk engelsk park med en åttkantig stenskodd damm.

Idag är det konstnärsateljéer i huvudbyggnaden.


Hammarbyhöjden
Namnet Hammarby är känt sedan 1330-talet. på 1550-talet beslöt Gustav Vasa att Hammarby gård skulle bli ett hospitalgods, dvs lyda under Danvikens hospital, för att förstärka sjukhusets inkomster. Hammarby gård låg nere vid nuvarande Södra Hammarbyhamnen, vid Lumafabriken. En lång allé ledde från Skansbacken till gården med en mangårdsbyggnad från 1700-talet. Gården revs 1945. Ett antal torp under Årsta och Enskede har legat runt om i nuvarande Hammarbyhöjden.

På 1930-talet började man bygga här för att ge den arbetande befolkningen bättre bostadsstandard. Då hade man redan byggt lite längre ut, i Enskede, men detta område hade fått vänta eftersom det var så stenigt och bergigt. Det var mest privata värdar som byggde dessa flerfamiljshus, men enligt direktiv från staden både vad gällande storlek, standard, utseende, färger mm. Smalhus får maximalt vara 10 m breda. 80% av lägenheterna var tvåor, kring 60 m2. När området byggdes bodde 85% av Stockholms befolkning innanför tullarna och hälften hade inte badrum. Stockholm hade lägst bostadsstandard av Europas huvudstäder. I kontrast mot slummen i staden skulle det här vara fönster i minst två vädersträck för genomluftning, husen skulle vara öppna mot gatan, inte slutna kvarter som i staden. Det skulle vara en sovstad med butiker. Arbetsplatserna skulle finnas på annat håll och kommunikationer fanns, spårväg till Skärmarbrink och buss till Hammarby. Tunnelbanan kom 1950. Parkleken var en nymodighet på 1930-talet och skötes av kommunalanställd personal liksom plaskdamm och odlingsland för barnen. I Hammarbyskolan, som invigdes 1943, kunde man ta realexamen, vilket var mer utbildning än vanligt för dessa familjer utan studievana. Vissa familjer hade flyttat in redan 1937 och barnen hade fått gå i en skola i Skarpnäck.

I parken vid Strahlenbergsgatan låg den gamla galgen, i korsningen Olaus Magnus väg och Solandergatan/Sparvenfeldsgatan. Den flyttade hit från Stigbergen i slutet av 1600-talet och den sista personen avrättades här på 1862. Mördare halshöggs och tjuvar hängdes. Det sägs att byggnadsarbetarna hittade en del skelettdelar vid galgbacken när Hammarbyhöjden byggdes på 1930-talet, vilket de tvingades hålla tyst om för att inte skrämma bort hyresgästerna. Det byggdes barnrikehus här och de som flyttade in måste ha minst tre barn och hyran anpassades efter antal barn och ju fler barn desto mer rabatt på hyran, hade man 7 barn fick man 70% rabatt. Standarden ansågs mycket hög med kallvatten i köket och badrum t o m med varmvatten, däremot fanns ej balkong och ingen diskbänk utan bara en vask. Det fanns tvättstuga i huset och daghem i närheten.

En form av vice värdar fanns i varje område, dessa fick nöjet att lära folk att bo i lägenhet och hur man förhåller sig till en mängd nya saker som det för med sig, kontra hur de bott tidigare. Hon kunde dessutom lära mammorna att laga mat och plocka svamp mm.


Björkhagen
Björkhagen har fått sitt namn efter björkdungen som omger Markuskyrkan. När området flyttades från Nacka kommun till Stockholm 1930 hittade man inget namn på kartan och när tunnelbanestationen ritades 1945 kallades den för Skjutbanan eftersom det fanns en sådan i närheten. Men sedan såg man björkdungen och tyckte det namnet var bättre.

Markuskyrkan är ritad av den då 71-åriga arkitekten Sigurd Lewerntz. Den är mycket speciell och väl värd ett besök. Ett andligt hem kallas kyrkan i den egna broschyren, kyrksalen har bänkar och dörrar av furu och gran känns jordnära och gemenskapsbefrämjande. Arkitekturen håller internationell klass och har prisbelönats. Sörmlandsleden, 90 mil vandringsled, startar här bakom dungen och kyrkan. Höghuset i centrum var med sina 16 våningar Stockholms högsta byggnad när den byggdes 1954. Sedan kom ju andra höga hus som Skatteskrapan och Hötorgsskraporna.

Mitt på Nytorpsgärdet ligger en stor kulle, där bl a badet Nypan ligger. Vid gångvägen över kullen på sydsidan finns rester av ett vikingatida gravfält, några gravar syns fortfarande som små runda stensättningar. Eftersom man oftast hade gravfälten i anslutning till gården hör detta gravfält antagligen till någon av gårdarna Söderby, Sickla eller varför inte Hammarby. Hammarby forntida gård har man inte riktigt lyckats placera, så det är väl inte omöjligt att gården låg här i närheten.


Understenshöjden
Stockholms första ekologiska bostadsområde. Byggt 1995. Det ligger på fältet mellan Björkhagen och Kärrtorp, vid Kärrtorps idrottsplats. Husen ligger inkilade mellan bergknallar och lövskog och är en bostadsrättsförening med totalt 44 radhus. Man har egen energiförsörjning och renar avloppsvattnet i flera dammar innan det släpps ut i Östersjön. Det är tegelväggar i badrummen, solfångare och lertegel på taken, rymliga verandor och vackra fönster.


Kärrtorp
Området tillhörde Hammarby gård som ingick i Nacka kommun fram till 1930. Här fanns flera kolonistugeområden fram till dess Stockholm började utbyggnaden av den moderna bostadsförorten, 1946. Endast flerbostadshus byggdes och stadsdelscentrum runt Kärrtorpsplan (invigt 1952). Tunnelbanan invigdes först i november 1958. Den officiella stadsdelen Kärrtorp bildades 1948 genom en delning av den tidigare Södra Hammarby som bildades 1934. De flesta husen är trevåningshus i grått och beige. Tanken var att stadsdelen skulle stå mörk och skyddad utåt men vänligt öppen med livligt formspråk och glad färgsättning inåt.

Namnet är givetvis från torpet Kärrtorp, ett torp som faktiskt finns kvar än idag, det står längs vägen ut mot Sockenvägen, mitt emot Skarpnäcks nya skola. Den hörde till Skarpnäcks gård.

På Kärrtorps IP gjorde Nacka Skoglund sina sista tävlingsmatcher, för Kärrtorps IK 1968.


Enskede
1904 sålde Odelberg Enskede gårds ägor till Stockholm stad och på det område som idag kallas Gamla Enskede byggdes den första stadsägda och stadsplanerade förorten. 1913 stod 400 enfamiljshus klara. Radhusen var de första i landet och betraktades till en början med misstro.

På Enskedefältet byggdes 450 småhus på 1930-talet, De långa räta gatorna som såg likadana ut fick i folkmun namnet Epadalen. Småstugubyrån hade bara två hustyper, en liggande liten enplansvilla fristående eller som radhus och rätlinjigt litet tvåplanshus. Här i närheten byggdes också en skola, Enskedefältets skola 1933, liksom en idrottsplats 1927 - man tänkte på sina invånare ...

I Dalen skulle man bygga Sveriges största sjukhus på 1960-talet, men politikerna kom på att Huddinge redan höll på med ett stort sjukhus söder om staden. Tyvärr hade man då redan vräkt alla kolonistugeägare och skövlat marken, så under många år stod marken öde. På 1990-talet byggdes så bostäder på området, förutom en bit som blev sjukhus, fast geriatrik. I bostadsområdet ville man arkitektoniskt komma tillbaka till 1920-talets storgårdskvarter och skapa en småstad i staden med trädplanterade alléer och tydliga gårdar.

Hemmet för gamla ligger på Gamla Tyresövägen 349 och anser sig vara ett modernt äldreboende med egna lägenheter med anor från 1911. Här finns 139 bostäder.


Skogskyrkogården
av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz är ett vackert arkitektoniskt mästerverk. På en tallbevuxen ås där arkitekterna skapat ett sakralt landskapsrum med gravar och kapell i samspel med naturen. När man träder in från Sockenvägen möter man ett öppet gräsfält där ett stort granitkors bryter horisonten. Kyrkogården är nästan 100 hektar. Skogskyrkogården skapades mellan åren 1914 och 1940. 1920 invigdes kyrkogården och dess första kapell Skogskapellet. Krematoriet med de tre kapellen Trons, Hoppets och Heliga korsets kapell ligger nära stora ingången där ligger också columbariet ute i det fria. Uppståndelsekapellet ligger i andra änden av Sju Brunnars Stig. Hela kyrkogården är en upplevelse med det sakrala och naturen tillsammans. Gravplatserna är ordnade i kvarter inne i tallskogen, här finns också en minneslund. Området lär få arkitektstuderande från olika delar av världen att besöka Sverige. Kyrkogården finns på Unescos Världsarvslista sedan 1994.

Kyrkogårdsmuren uppfördes som nödhjälps- och reservarbeten 1923-1932 utan maskiner. Graniten sprängdes vid Blåsut. Muren är 3,6 km lång, 2-2,5 m hög och på 1-1,2 frostfritt djup. Den byggdes av bagare, skomakare och andra icke vana och det kan ses som en bragd.


Pungpinan
Torpet som står mitt emot Skogskyrkogårdens entré från Gamla Tyresövägen härstammar från 1700-talet och är Skarpnäcks äldsta bevarade torp. Där bensinmacken ligger idag fanns förr Pungpinans krog. Krogen Pungpinan är omtalad sedan 1700-talet och förmodligen anknyter namnet till de höga brännvinspriserna, pengapungen pinades svårt vid krogbesöken. 1803 begicks bestialiska mord på krogen, krögerskan, hennes två barn och en piga slogs ihjäl av rånaren och mördaren  gardisten Peter Almqvist som blev avrättad på Skanstulls galgbacke (den i Hammarbyhöjden)

Skarpnäck
Flygplatsen som blev stad ... Här låg länge en av Stockholms gamla flygplatser, även om det var länge sedan den användes för reguljär trafik användes den länge för privatflygning. Hundkapplöpningen finns fortfarande kvar. På 1980-90-talen växte här upp en stadsbebyggelse, där man härmade den gamla stadens tankar med kvarter och gårdar. Olika byggherrar byggde på olika sätt så huskomplexen är olika men de flesta är byggda med gårdar i mitten. Nu finns det ca 3400 lägenheter och drygt 2000 arbetsplatser. Tunnelbanan förlängdes hit, Stockholm 100e tunnelbanestation blev Skarpnäck.

Skarpnäcks gård finns delvis kvar, vissa delar används av kommunen och andra, t ex den gamla statarlängan är del i ett radhusområde. 1862 köptes Skarpnäcks gård Neumüller. Han uppförde flera av de bevarade husen på gården. Det var hans släktingar som sålde gården till Stockholms stad 1923.

Torpet Skarpa finns omnämnd i urkunder från 1432, det löd då under Årsta. Ordet Skarpa betydde hård, torr, ofruktbar jordmån, så man kan väl anta att det beskriver hur jorden var ... 1562 bestod Skarpa av tre gårdar på tillsammans 2½ mantal (mantalet är en benämning på hur mycket man kunde förvänta att få ut ur jorden). På en karta från 1671 hittar man gården Skarpen Eek på samma ställe där dagens Skarpnäck gård ligger. Man pratar då om Skarpa by med Storgården, Östergården och Tättorpet. Man tror att på 1670-talet när Skarpnäck blivit säteri så kan det som mest bott ca 100 personer här samtidigt. Man hade nog då plöjt upp de gamla järnåldersgravfälten för att få mer odlad mark.

1939 iordningställdes i Arbetslöshetskommitténs regi ett flygfält med landningsbanor som reservflygfält för försvaret. Det användes aldrig som flygbas utan som mellanlandnings- och reservflygplats under kriget. Trupper för luftbevakning stationerades här ute. För att hålla undan gräset på fältet hade man en fårhjord som betade här och vaktades av en herde. 1943 bildades Stockholms segelflygklubb som användes flygfältet fram till 1980 då man började planera för den nya bebyggelsen.

Bergholmstorpet uppfördes under sent 1800-tal och var bebott av privatpersoner fram till andra världskriget varefter hemvärnet använde den under lång tid. Sommartid är torpet ibland öppet för fika och den sköts idag av en förening.


Hökarängen
Hökarängens centrum var först i Stockholm med gågata, detta skedde trots affärsinnehavarnas protester. Det var David Helldén som utarbetade centrumet och han använde sedan samma idé vid Hötorgscentrum. Stadsplanen för Hökarängen började utarbetas efter att beslutet om att bygga tunnelbanan i Stockholm tagit 1941. Linjen Slussen-Hökarängen blev den första del som togs i bruk, vilket skedde 1950. De första husen i Hökarängen uppfördes 1946, det var provisoriska genomgångsbostäder för familjer som haft undermåliga bostadsförhållanden (veckovägarna). Ansamlingen av människor med sociala problem i ett nybyggt område gav upphov till kriminalitet och gängbildningar. Detta ledde till att Hökarängen fick dåligt rykte. Genomgångsbostäderna kom därför snart att byggas om till normal standard. Centrumet är från 1947 och tanken för en typisk förort på 1940-talet var tunnelbana, lokalt centrum och 10000 invånare. Folkhemmets bostäder i bl a Hökarängen har beskrivits som bland det bästa i svensk byggnadskonst - gå och titta på husen, de är fascinerande!

Hökarängens gård ligger inte här, utan vid Drevvikens norra strand.


Skönstaholm
är ett radhusområde med 150 lägenheter och ett av landets mest tidstypiska och välbevarade områden med så kallad folkhemsarkitektur, byggd 1950-52. Radhusen är hyreslägenheter. Det ligger vid Nynäsvägen, en bit söder om Örbyleden. Skönstaholm är som en egen stad/by och lever lite av sitt eget liv och finns ju vid en återvändsgränd. Eftersom byggkostnaden blev högre än tänkt, blev hyrorna högre än tänkt, vilket gjorde att det inte var den tänkta gruppen boende som flyttade hit utan en mer välbärgad klientel, bl a en hel del arkitekter. Familjerna fann varandra snabbt och en egen förening grundades reda hösten 1952, Grannskapsklubbben, som fungerade både som lokal hyresgästförening och social förening. Ett intressant område att leta sig fram till. Följ Söndagsvägen så kommer du dit.


Farsta
1911 saluförde AB Södertörns Villastad 600 tomter mellan Magelungen och Dreviken. Broschyren beskriver området: ”En knapp halftimmes järnvägsresa från hufvudstaden med Nynäshamns genomgående och bekväma boggievagnar, ligger villastaden, till största delen inom Brännkyrka socken, i en lätt kuperad terräng af förtjusande typisk Sörmlandsnatur, med blandad löf- och barrskog på hela det vidsträckta området. Här finns de allra vackraste sjö- och bergstomter med vidsträckta utsikter.” Bebyggelsen har vuxit ut successivt från norr till söder främst från 1930- och 1940-talen med dess trädgårdsstadskaraktär, 1950-talet med låga och smala flerfamiljshus och 1960-talets större hustyper tillsammans med radhus. I slutet av 1950-talet fick järnvägsstationen, Södertörns villastad, ett sidspår för att att underlätta i och urlastningen av allt byggmaterial, detta spår togs senare bort, när det inte behövdes längre, men tittar man noggrant kan man se spår av det i marken. Tunnelbanan var klar till Farsta 1958 och förlängdes senare till Farsta strand.

Farsta Centrum med fyra stora varuhus invigdes 1960, det byggdes på 839 dagar, vilket nog kan ses som ett världsrekord i snabbhet, Farsta var tänkt - och var - en ABC-förort (Arbete, Bostäder, Centrum). Tanken var att husmödrarna som nu började arbeta utanför hemmet skulle slippa springa till alla specialaffärer (mjölkaffär, bagaren, slaktaren ...) utan lätt kunna gå in i ett varuhus och handla det mesta som behövdes till hemmet. Här fanns dessutom paketering så allt man handlade samlades på ett ställe där det kunde hämtas - av den bilburne maken. Det elipsformade torget blev omtalat liksom byggnaderna runt om - de var så ovanliga att de t o m visades på ett uppslag i brittiska The Times! För att få variation i byggnaderna fick butiksägarna vara med och utforma de hus de skulle verka i: Konsum, eller Kvickly som det hette då, fick en fasad som för tankarna till en gigantisk våffla i metall, grannhuset byggdes i teak och fick tinnar och lampor i toppen och i folkmun namnet födelsedgstårtan (Expressen kallade det Stalins bespottade krokanarkitektur), Åhlénshuset fick påhäng utanför betongen som gjorde att den såg ut som ett tårtpapper, NK mittemot ville ha granit och byggnaden fick namnet gravmonumentet. Alla som bodde i Farsta skulle ha max 600m till centrum. Till Farsta tog sig större delen av Södra Stockholm för att lördagshandla på 1960-talet, även om man räknade med att 90% av de som kom hade högt 10 minuter med bil till Farsta. Centrumet var gjort för bilister, hela 1500 parkeringsplatser fanns med redan från början. Centrumet byggdes om 1996-98 enligt för att kunna fortsätta fungera som ett bra centrum och är nu ett innecentrum med torghandel på utetorget, byggnaderna har dock fortfarande kvar sina karaktärer som är K-märkta idag. Det bor idag ca 40 000 personer i förorten Farsta.

Några jugendvillor från förra sekelskiftet, med trappor och terrasser i trädgårdarna, finns utmed Magelungens strand. Ågestabron går mellan Farsta (Stockholms kn) och Ågesta (Huddinge kn), byggd 1974, tidigare fanns en träbro och innan den en flottbro. Ingenjörens hus ligger i närheten av bron. Ingenjören och uppfinnaren F D Lundgrens gamla hus och hem från 1903 är nu ett konvalescenthem i regi av Stiftelsen Fanny Hirsch minne. Pålsons konvalescenthem tillhörande landstinget lär också finnas här. Fortsätter man den gjorda strandpromenaden kan man skymta Villa Marieborg mellan radhusen, 1792 omtalades det som trädgårdsmästarboställe, fast huset såg nog annorlunda ut då. Villa Dagaborg utstrålar jugendtiden som vit krokan, huset är från 1902 byggt för auditören A von Hedenberg av Ragnar Östberg. Även inredningen är påkostad med vackra snickerier. Stockholm stad hyr ut denna liksom de flesta andra som bostad och ateljé. Russtorp är rödfärgad med träpanel, byggd 1902 för bankkamrer Frans Roland Neyber. Gyllingska villan ligger vid Högerudsbacken, väl instängslad. Den är byggd 1903 av kassör Carl Wilhelm Cederborg, men uppkallad efter familjen Gylling som bodde här i drygt 50 år, från 1931 till Stockholm stad köpte den 1983. Ytterligare en stor villa som ligger längs vattnet är grosshandlare J W Anderssons hus med mycket snickarglädje och vindflöjel i form av en drake med året 1904.

Namnet Farsta, eller Farlasta är troligen järnålders och betyder bostället vid farleden eller kanske t o m troligen Farles ställe. Man tror att det under vikingatiden fanns en fast befolkning i Farsta och därmed skulle Farsta vara en av del äldsta boplatserna i trakten. En runsten från 1100-talet vid gården berättar om detta, liksom gravhögar från yngre järnåldern. Det finns ett pargamentsbrev daterat i april 1384 där det framgår att Johan Stokleet köpte Farlasta av Bo Jonsson Grip. Det var nog Bo Jonsson Grip som byggde upp gårdskomplexet Farsta gård. Under 1600-talet ägdes Farsta av olika adligaste släkter som Bielke, Skytte, Gyllenstierna. Vid slutet av 1600-talet inköptes det av grundaren till Barnängens spinneri Jacob Gavelius som senare adlades Lagerstedt. Andra ägare är framgångsrika affärsmän och industriidkare såsom Grubb och Tottie. Många av ägarna bodde inne i staden och hade gården vid Farsta som sommarnöje. Stockholms kommun är ägare sedan 1912, jorden brukades längre och sista arrendatorn flyttade på 1960-talet. Dagens huvudbyggnad är antagligen uppförd i mitten av 1600-talet. På gården finns café och i början av juni är det spelmansstämma.


Gårdar vid Drevviken
Hökarängens gård ligger i närheten av Farsta sjukhus och Sköndalsbro, längs gamla Dalarövägen, numera Perstorpsvägen. Den äldsta nuvarande byggnaden på gården är troligen uppfört i början av 1700-talet, medan dagens huvudbyggnad är från tidigt 1800-tal. Det var till denna gård som Drottning Ulrika Eleonora evakuerades när ryssarna härjade i Stockholms skärgård 1719. 1770 tar köpmannafamiljen Pauli över gården och den blir ett frälsetorp. Gården rustades upp och användes som sommarbostad till 1828 då den arrenderades ut en tid. I slutet av 1840-talet togs gården över av några affärsmän som använde den till sommarbostad. 1874 friköptes Hökarängens gård från Farsta gård av PO Holmgren och i slutet av 1800-talet så övertogs gården av slakare Johansson som bedrev sin verksamhet på gården. Han slaktade och styckade kött bl a från Farsta gård. Grosshandlarna Althainz och Bengtsson köper gården med omgivningar 1901 och hade planer på att bygga upp en ny villastad, men man kom inte så långt. Gården såldes tio år senare till den släkt som fortfarande bebor gården.

Sköndalsbro var ett torp under Sköndal. Torpet finns kvar gulmålat, bland radhusen från 1960-talet.

Stora Sköndal köpte Svenska Diakonsällskapet 1905 Sköndal och på området bedrivs idag bl a sjukvård och här finns även pensionärsbostäder. På höjden ligger huvudbyggnaden i karolinsk stil med utsikt över Drevviken.


Flaten
En badsjö med gott rykte. Det var hit till Flatenbadet, de berömda badbussarna gick under många år under 1900-talet, då staden ville hjälpa de stackars barn som bodde i staden till att få komma till en badsjö på sommaren. Innan barnen åkte hem med bussarna serverades bulle och mjölk.

Flaten är en mycket ren sjö, tillrinningen är från norr, våtmarkerna från bostads- och koloniområderna norr om sjön och den rinner vidare ut i Drevviken. Sjön är relativt näringsfattig i jämförelse med många andra sjöar i Stockholmstrakten och här finns rikt växt- och djurliv under ytan. Flaten är känd som aborrsrik, men här finns också bl a gädda, mört, sutare och braxen. Signalkräfta, insjööring och gös har planterats in. På djupaste stället är Flaten 13 m djup, medeldjupet är 7,5 m. Har man tur kan man få syn på storlommen...


Skrubba
ligger på gränsen till Tyresö kommun. På 1960- och 1970-talen fanns här härbärge för söders hemlösa alkoholister. Skrubbabussen gick från Skanstull till Skrubba viss tid på kvällen och viss tid på morgonen. De som missade den tog vanliga bussen ut och ryktena säger att busschaufförerna körde så nära diket vid hållplatsen i Skrubba så att gubbarna trillade framåt i diket så de inte skulle komma under bussen och bli påkörda...

Skrubba var år 1397 ett boställe för skogsvaktare. Prins Carl inrättade 1832 en uppfostringsanstalt för fattiga barn på Tjärhovsgatan och denna flyttades till Skrubba 1896. Det hade då blivit en institution med utbildning i snickeri, skrädderi och jordbruksarbeten. Den har omorganiserats i flera omgångar, men alltid varit ett hem för barn och ungdomar med problem. Den lades ner i slutet av 1993.

Idag finns här vandrarhem, lunchrestaurang och snickeri. Det är en idyll med utsikt över Drevviken och djur strövande runt om.


Svedmyra
Svinmyran var ett 1700-talstorp. Man ansåg att Svinmyran inte var ett tillräckligt vackert namn, så man ändrade det lite. 1905  köpte Stockholm stad Svedmyran och 1913 inkorporerades det med övriga Brännkyrka med Stockholm. Området blev dock obebyggt ett tag, och istället växte kolonilotter upp som fanns kvar in på 1940-talet. Småhusen här byggdes på 1930-talet som egna-hems-bebyggelse. Staden gav fördelaktiga lån och Småstugebyrån tillhandahöll instruktioner och byggmaterial och så fick man bygga själv. Många tog chansen i bostadsbristens Stockholm, där byggmaterialet blivit dyrt med tanke på mellankrigskrisen. I slutet av 1940-talet började hyreshusen växa upp, enligt det som kallas Stockholmsstilen, där bebyggelsen lades in mellan bibehållna naturpartier och parkstråk, anpassade efter terräng och höjdförhållanden. Kommunikationerna med staden blev så småningom bättre, stationen invigdes 1951, fem år efter att första hyreshuset var färdigt. Vid stationen ligger Stureby vårdhem, det blir lätt lite förvirrat eftersom tunnelbanestationen efter heter Stureby...

Bandhagen
Detta centrum från 1950-talet har blivit klassat som kulturhistoriskt värdefullt av Stadsmuseet. Tanken var från början att det skulle bli ett ABC-centrum, med arbete, bostäder och centrum, men så många arbetsplatser blev det nog inte... Samhället här byggdes i slutet av 1940-talet, början av 1950-talet. Stadsdelen bildades 1952, genom en utbrytning ur Örby. I Bandhagen finns några höga punkthus, men mest låghus. Mellan husen finns grönområden, Bandängen. Bandhagen var från början ett torp som egentligen låg vid Stureby.

Högdalen
Första gången Högdalen omnämndes i skrift var 1772, då det var ett av många torp under Örby gård. Torpet låg vid nuvarande Magelugnsvägen 232, men revs 1960. Högdalen blev en hållplats på Nynäsbanan när den anlades i början av 1900-talet.

Stadsdelen Högdalen bildades formellt 1 januari 1952, genom utbrytning ur Örby. Namnet valdes efter hållplatsen på Nynäsbanan. Det var dock inte förrän året därpå som bebyggelseplanerna togs och åren därefter påbörjades husbyggandet. Det var 13 olika byggare inblandade och husen växte raskt upp, däremot tog det längre tid att få finansiärer till centrum, som inte blev invigt förrän 1959, och var nästan direkt utkonkurrerad av det nya ABC-centrumet Farsta. Tunnelbanan hade däremot blivit invigd redan 1954, sträckningen var från början tänkt att gå till Örby, men byggherrarna lyckats ändra sträckningen till rakt söderut, så det blev förbi Högdalen istället.

Högdalens centrum invigdes alltså i juni 1959, men har genomgått flera förändringar sedan dess. 1993 fick gångstråket glastak. Tag gärna en extra titt på brunnslocken i gångstråket, de är värda att uppmärksammas. Vantörs kyrka ligger i centrum och är byggd 1959. Kyrktuppen i förgylld aluminium blev 1997 års kyrktupp i Sverige.


Rågsved
Torpet Rågsved tillkom under första hälften av 1600-talet och hörde länge till Älvsjö gård. Torpet är numera rivet, men låg där T-banan passerar Nynäsbanan och var en lantlig idyll med stall och ladugård. I början av 1900-talet togs marken över av Stockholms kommun. 1941 beslutades att T-banan skulle byggas och 1950 hade man kommit så långt söderut så att det var dax att planera byggnation av Rågsved. 1956 stod de första hyreshusen klara. T-banan invigdes 1959, samma år som Rågsveds torg invigdes. Detta torg är ovalt och arkitektoniskt mycket speciellt. Under 1970-talet var Rågsved nedslitet och hade dåligt rykte, då startades här punkbandet Ebba Grön som blev mycket känd även internationellt och den svenska punken utvecklades och utvecklade den internationella. Den svenska punken fanns dessutom kvar betydligt längre än den fanns internationellt.

Örby
Örby är en av de äldsta boplatserna i Vantör med hemman vid Kyrksjön redan på 1300-talet. På 1500-talet bestod Örby av tre skattehemman med ägogränser som antagligen varit samma under flera hundra år. Under stormaktstidens 1600-tal övertog adeln allt större jordegendomar och de självägande bönderna försvann och ersattes med torpare som skulle göra dagsverken. Örby gård blev på 1670-talet säteri, vilket gav skattefördelar och till denna gård hörde bl a torpen Högdalen, Bandhagen, Gubbängen, Svinmyra, Tussmöte och Sophem. Örby ägdes av flera släkter/ätter fram till 1897, då markerna såldes för att exploateras till Örby villastad. 

Brännkyrka
Brännkyrka var namnet på hela socknen, det mesta som idag är förorter till Stockholm, söder om Söder tillhörde Brännkyrka socken. Detta har senare delats upp i många olika delar. Kvar med namnet Brännkyrka är i princip bara kyrkan och församlingen. Före 1440 var Brännkyrka eget pastorat men blev sedan ett annex under Huddinge för att vid inkorporeringen med Stockholm stad 1913 åter bli självständig församling. Brännkyrka socken blev alltså del i Stockholm 1913, och då brände kommunal- och byggnadsnämnderna i Liljeholmen sina arkiv i protest mot att de förlorade självstyret - eller var det för att dölja hur de hade arbetat... På senare tid har Enskede, Farsta, Hägersten, Skarpnäck och Vantör avsöndrats från den gamla socknen.

I maj 1723 var det ett förfärligt åskväder, blixten slog ner i Clara och Jacobs kyrka likväl som Solna och Sollentuna. I Brännkyrka kyrka slog blixten ner i tornet för att sprida sig till tak och innandöme. "I 14 dagar rykte grafwarna och likkistorna grusades sönder" berättar Johan Wilhelm Brannius, prästson och författare till en 1769-70 tryckt avhandling om socknen. Kyrkan brann för fjärde gången enligt anteckningar i kyrkans exemplar av Karl XIIs bibel. Den brand som gjorde att den medeltida socknen Vantör fick namnet Brännkyrka måste ha inträffat före 1425, då det nya namnet finns i arkivmaterial. 1452 brände kanske flyende danskar som hämnd kyrkan och under Brännkyrkaslaget 1518 också mot danskar, lär kyrkan ha förstörts - och det som fanns kvar fördes till Huddinge. Från 1500-talet till 1719 tillhörde socknen än det ena än det andra härandet för att från 1719 ingå i Svartlösa härad i Stockholms län. 1913 upphörde Brännkyrka att vara egen kommun och inkorporerades i Stockholms kommun.

Kyrkan är till sitt ursprung en landskyrka och är väl egentligen det fortfarande även om den ligger i Stockholm stad. Lantligt var det här fortfarande på 1950-talet, men sedan har t ex mässområdet kommit till. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet och eftersom den har ett västtorn, ursprungligen från 1200-talet, ser man en koppling till folkungarna som ju också ägde dåvarande socknens största gods, Årsta.


Älvsjö
Allmänna Landsvägen gick förbi här, även kallad Kungsvägen, Kyrkvägen eller Göta Landsväg. Skulle man söderut - eller till Stockholm söderifrån - kom man denna väg. Här, 400 m från Brännkyrka kyrka låg en liten krogbyggnad, Lerkrogen, redan på 1600-talet. I slutet av 1700-talet avstyckades mark från Västberga gård till ett torp där man bedrev krog, och jordbruk givetvis. När det inte var krog i huset Lerkrogen var det bostadshus. I början av 1800-talet byggdes huset om för att kunna ta övernattningsgäster och fick sitt nuvarande utseende. När järnvägen och bilvägarna byggdes ut på 1960-talet, nermonterades huset, men sedan 1986 är det återuppfört på Doktorsvillans tomt alldeles bredvid Älvsjö station, Götalandsväg 224.

Älvkvarnsten ligger vid Lerkrogen. Det är en stor sten med skålgropar i, sådana maler ju älvorna säd i - eller var det något med offerriter under järnåldern ... Den låg ursprungligen i Hästhagen, vid Älvsjö gård.

När järnvägen Stockholm - Södertälje öppnade för trafik i december 1860, fanns inte Älvsjö järnvägsstation. Enda bebyggelsen var Älvsjö gård eller Elfwesjö gård som det då hette och krogen. På begäran av ägaren till Älvsjö gård, greve Lagerbielke, stannade lokaltågen från juni 1864 för på- och avstigning då sådant önskades. (Om grevinnan inte hunnit fullborda sin klädsel, väntade tåget snällt...) Banvaktaren vid Elfsjö skulle sälja biljetterna och lämna redovisning till Stockholm södra. Han fick också i uppgift från 1875 att underrätta Liljeholmens station (tågen gick den vägen innan Årstabron) när södergående tåg passerat banvaktsstugan så att man kunde öppna bron för fartygen vid Liljeholmen. 1875 började man fundera på att göra en station här, anledningen var att omlastningen av dynamitsändningarna från Vinterviken var farliga att göra i det bebodda Liljeholmen. Man behövde flat och stor yta och det fanns vid Älvsjö. Elfsjö station öppnade 1 november 1879, namnet ändrades till Älfsjö 1909 och 1913 till Älvsjö. Från början fanns ingen huvudplattform, utan bara 1,5 m bred plattform mellan spåren och man fick gå över spår för att nå plattformen. Det första stationshuset uppfördes 1879 och byggdes om ett antal gånger. 1918 byggde man gångbro över spåren, så folk inte behövde traska över spåren med risk att möta ett tåg, vilket givetvis sjuka som inte kunde ta trapporna fick fortsätta med. Det blev en tunnel istället, som var klar 1931, som under andra världskriget förstärktes och användes till skyddsrum. Under kriget, då bussarna ersattes med cykel, kom många långtifrån för att ta tåget till Stockholm i Älvsjö - månadsbiljett med lokaltåget var mycket billigare än spårvagnen. När Årstabron togs i drift 1929, blev Älvsjö centralplats för industrierna i Liljeholmen, slakthusområdet och senare partihallarna. 1970 var den nuvarande viadukten över spåren färdig med vänthall och annat ovan spåren. Älvsjö har mer än 20 000 resande varje vardag och därutöver tillkommer de som besöker Stockholmsmässan. Älvsjö har vissa dagar det näst största antal resande på hela svenska järnvägsnätet.


Fruängen
Centrumet invigdes 1962 och tunnelbanans röda linje fick sin slutstation här 1964. Centrumet är relativt intakt från 1960-talet. Berömda kvinnor har gett namnen till många av gatorna.

Gyllene Ratten invigdes 1957 som det eleganta motellet vid Riksettan. På restaurangen kunde man äta träkolsgrillat kött och pommes frites. Inredningen kom från NK och servicegraden var hög, trots överkomliga priser. Motellet var som tagen ur en amerikansk 50-talsfilm. Redan 1962 när Riksettan blev motorväg, blev det svårt att svänga in på motellet och motellet changerades, fast fanns kvar. 1988 blev Gyllene Ratten flyktingförläggning och var så i mer än ett decennium. Men motellet har fullgjort sitt uppdrag och under 2006 rivs Gyllene Ratten.


Vårby
På 500-talet tror man den första bofasta befolkningen slog sig ner här. Vårby växte under vikingatiden till en viktig handelsplats. Det finns en gammal forntida 'stenlagd' väg upp till Vårbyberget. Detta berg användes av senare befolkning som signalberg för vårdkasarna, signalerna som spred information från berg till berg, en snabbtelegraf med snabb info från havsbandet till Birka. Det finns ett gravfält med minst 90 gravar i närheten av Vårby källa. Vårby ligger på gränsen mellan Stockholm och Botkyrka, så det finns mer info under Botkyrka.

Johannesdal
ligger vid Mälarens strand, vid Johannesdalsbadet, vid Vårberg. Området tillhörde från början Vårby säteri, med en sjökrog i torpet Bleket (östra flygeln) på 1600-talet. Sidenvävaren Jakob Jakobsson i Hovring lät uppföra huvudbyggnaden på 1790-talet. 1864 övertogs Johannesdal av Fredrik Petersén, som ägde Robertfors bruk i Västerbotten, men skötte affärerna från Stockholm. Tio år senare startade ett hem för fattiga flickor från bildade familjer här. Västra flygeln byggdes till en skola med dekorativa takkonsoler av gjutjärn från bruket. Hemmet fanns kvar till 1920. Östra flygeln är ursprungligen ett torp och en krog från 1700-talet. 1939 styckades Johannesdal upp för villa- och sportstugor. Huvudbyggnaden Johannesdal är ombyggt till bostäder.

Skärholmen
I början av 1960-talet träffades ett avtal om markköp mellan Stockholm och Huddinge kommun. Det innebar att delar av Vårby och hela Skärholmen överfördes till Stockholm och i snabb takt bebyggdes områdena. I Skärholmens centrum uppfördes Nordeuropas största parkeringsplats för 4000 bilar i 4 plan. Centrumet invigdes 1968 av prins Bertil som kom resande till Skärholmen i en särskilt inredd tunnelbanevagn. I sitt tal beskrev prinsen den moderna förorten som "stadsplanerarnas Mecka".


Skärholmens gård
var från början ett torp under Vårby. Det förvandlades i slutet av 1700-talet till herrgård, slänten mot sjön terrasserades och blev trädgård. Runt år 1800 ägdes gården av J A Göthem en slottsstenhuggare, som tillförde gården flera detaljer sm finns kvar, bl a en stor skulpterad spis som ursprungligen kommer från Stockholms slott. Gården byggde ofta ägare. De var ämbetsmän, officerare och affärsmän från Stockholm. Jorden arrenderades ut. Under 1800-talet var det ett populärt utflyktsmål då lustturer med ångbåt gick hit. År 1944 köpte Stockholm stad egendomen för exploatering: förorten Skärholmen. Det finns kafé i västra flygeln som lär vara öppet varje helg året runt.

Några hundra meter öster om gården förbi två koloniplatser ligger en rätt undanskymd fornborg på berget. Det finns rester av en stenmur med en två meter bred ingång, den är från tiden runt 500 e Kr. Tänk på att då gick havsvattnet många meter högre upp än vad Mälaren gör idag. Väster om gården, en bit upp i backen kan man hitta rester av en fruktträdgård och planterade bokar, trädgård till ett hus, villa Tusculum, som brann ner 1981.

Bryggan angörs sommartid av reguljärtrafiken till Stockholm, Björkö/Birka och Mariefred. Vid bryggan låg på 1700-talet krogen Arboga kök. Arbogabåten stannade nämligen här för lunchuppehåll.


Sätra
Sätra gård finns belagt i skrift redan 1331, där framgår att Strängnäs kyrka ägde 1/24 av marken. Antagligen var den avstyckad från det gamla folkungagodset Årsta. Man tror att de första bofasta kom hit under vikingatiden, det var ju då Vårby var stor handelsplats och detta låg ju alldeles i närheten.

Gården Sätra med tillhörande ägor fick Lars Bengtsson Skytte som en donation 1619, i samband med att han adlades av Gustav II Adolf. Det var under hans tid det blev ett säteri. När Skytte dog, 1634, hade han i sitt testamente föreskrivit att gårdens avkastning skulle gå till Danviks hospital för uppehälle åt fattiga. Detta gillade givetvis inte Skyttes ättlingar som drev en process för att upphäva testamentet, vilket lyckades efter många, långa år. 1870 dog en annan ägare av Sätra, änkefru Christina Charlotte Råfelt, även hon testamenterade ägorna till de fattigas och sjukas fromma, tre stiftelser fick då dela på egendomen. Dessa tre ägde Sätra ända fram till 1961, då staten till slut, lyckades expropriera marken. Det satt hårt inne och de tre stiftelserna lyckades få ut betydligt mycket mer än staten tänkt sig, efter att de hade undersökt värdet i marken med hjälp av egna arkitekter.


Bredäng
Torpet Bredinge omnämndes i skrift på 1630-talet och tillhörde då Sätra sätesgård. 1961 blev Stockholm stad ägare till marken och de satte igång direkt med att bygga en ny stadsdel med egen tunnelbanestation och lokalcentrum. Bredängs stadsplan har kallats den sista sant funktionalistiska planen med hus i park (den första var Kristineberg). Det finns högre hus i närheten av tunnelbanan/centrum och sedan lägre och lägre ju längre bort från centrum man kommer. Mellan husen finns gott om parkstråk och bollplaner. Bredäng är inte resultatet av miljonprojektet. Bredäng började byggas 1962 med inflyttning från 1963. Centrum var klart till jul 1964 och i maj 1965 invigdes tunnelbanan. Tunnelbanan går på pelare över centrum, medan alla varutransporter sker under jord. Detta gör att markytan med torg och gångstråk är fria från trafik. Att stadsdelen döptes efter torpet Bredäng när gården Jacobsberg ligger alldeles i närheten beror på att det redan fanns ett Jacobsberg i Stockholm...

I närheten av Bredängs centrum ligger Jakobsbergs gård, i anslutning till ett låghusområde. Den gick förr under namnet Ålgryte och tillhörde Sätra Säteri. På 1750-talet arrenderades den som sommarnöje av Jakob Graver, som byggde till och döpte om stället, han hade även litterära och musikaliska salonger, som föregångare till det som senare skedde på Lyran. Ägaren efter honom, Niclas Hasselgren, friköpte gården och sedan var det sommarställe ända fram till Bredäng byggdes på 1960-talet. Idag förvaltas huset av Föreningen Jacobsbergs gård och det är ibland konstutställningar och konserter här, man kan också hyra lokalen för konferenser och fester. Midsommarfirande har det varit här i mer än hundra år. Inne i huset har man fått fram väggmålningar från 1700-talet med bibliska motiv.


Kafé Lyran
En träskulptur, en vit lyra, är rest på gräsplanen kan ses som ett minne av de litterära och musikaliska salonger som hölls här. Ellen Key, Henrik Ibsen, Carl Snoilsky, August Söderman, Selma Lagerlöf, Jenny Lind, Kristina Nilsson fanns i vänkretsen kring byråchefen vid SJ, Carl och Fredrika Limnell på Lyran och även Oscar II kom på besök hit. Det sägs att uttrycket 'vara på lyran' kommer härifrån, med anledning av tillställningarna på punschverandan.

1867 stod byggnaden färdig, döpt efter 'Leopolds lyra', som under 1820-talet sattes upp i Jakobsbergs engelska park. Utsiktstornet har höj- och sänkbart tak. En sommar på 1950-talet höll Sveriges Radio salong här och sände under en serie program under Bo Teddy Ladbergs ledning. Lyran stod sedan mestadels tom och utsattes för vandalisering, bl a förstördes trälyran utanför. Stockholm stad restaurerade byggnaden och erbjöd Levi Petrus stiftelsen att hyra byggnaden och hösten 1966 var allmänheten välkomna till Konditori Lyran. Sedan 1996 drivs konditoriet av ett privat handelsbolag.

Det finns fortfarande möjlighet att äta läckra bakverk på verandan med utsikt över Mälaren och långt in till Stockholm - man ser både Stadshuset och Hötorgsskraporna härifrån. Kaféet är i princip öppet året runt


Mälarhöjden
Långs mälarstranden finns fantastiska hus att titta på, man kan känna sig förflyttad till en skärgårdsidyll med dessa trähus med snickarglädje från 1850-talet, som är staplade på varandra. Mellan dessa finns funkishus från 1930-talet och modernare villor. Pettersbergsvägen är en upplevelse med dessa blandade hustyper på så liten yta.


Klubbensborg
ligger på halvö ut i Mälaren. Det är en mängd hus, störst är SMUs sommarvilla med sommarcafé och båtuthyrning. Fader Höks Krog finns här, en mycket gammal krog som ingick i den mängd krogar och värdshus som låg på lagom avstånd från varandra längs Mälaren redan på 1700-talet. Detta var ett utflyktsmål redan då, bl a för Bellman och hans vänner.


LM-staden
L M Ericssons fabriksområde och omgivande bostäder har kallats LM-staden. Det var som ett bruk där människor i generationer kunde bo och arbeta och känna trygghet tillsammans. Här tillverkades bl a telefoner, brandlarm, kassaapparater, som mest var det runt 10 000 anställda.  Företaget har hållit ett vakande öga över sitt samhälle och hjälpt sina anställda, de ställde upp med ekonomiska garantier för dem som köpte bostad och byggde föreningshus och daghem och såg till att butikerna fungerade. De anställda, deras fruar och barn fick fri läkarvård och föreningsverksamheten var stor och stöddes av företaget som även hade byggt en egen sporthall för personalen och deras familjer.

L M Ericssons fabriker låg tidigare vid Tulegatan inne i staden, men i slutet av 1920-talet var det mer än maximalt utbyggt och man var tvungen att nyetablera på annan ort. Midsommarkransen låg en bra bit från staden och marken man köpte 1930 var hagmarker. Det dröjde dock ända till 1938 tills fabriken började byggas eftersom den ekonomiska krisen kom emellan. Man byggde en fabrik som var ljus och luftig med många fönster och stora inglasade partier, ett socialbyggnadstekniskt mästerverk enligt dåtiden. Byggnaderna blev stilbildande ända in på 1960-talet och idag är flera miljöer inne i husen kulturminnesklassade. Än idag finns Ericsson kvar vid Telefonplan, även om Konstfack tagit över en del av fabrikslokalerna.


Midsommarkransen
Midsommarkransen lär ha fått sitt namn från en krans som hängde utanför en nu riven 1700-talskrog. På den krogen satt en gång Bellman och pokulerade, blev lite pirum och skulle visa att också poeter ägde kroppskrafter. Han rev ner kransen och langade upp den i luften med en sådan otrolig kraft att det dröjde två hundra år innan den föll ner. Då lagade händiga kransenbor den, målade den och hängde sedan upp den i tunnelbanan – där hänger den än ...

Torpet/gården Haegersten med ägor köptes 1765 av Claes Arrhén von Kapfelman som var gift med Bellmans syster Christina. 1775 arrenderade de ut ett nybygge och näringsställe till Johan Ingström som startade krogen Midsommarkransen i huset. Krogen låg på lagom avstånd på vägen mellan Stockholm och Fittja och krogrörelsen gick bra ända till på 1860-talet då järnvägen kom igång, då lades krogen ner och huset revs senare. I Midsommarkransen blev det andra stadsnära rörelser, som trädgårdsanläggningar, slakterier, tegelbruk. Med närheten till municipalsamhället Liljeholmen och all dess industri kunde denna mark vara intressant, så mark- och fastighetsspekulationen var i full gång. Det blev dock inte något vettigt byggande förrän på 1940-talet, då även kommunikationerna hade förbättrats och L M Ericsson hade startat sin fabrik. Husen är likartade de hyreshus som byggdes på den tiden, smalhus, men det finns även en del lite äldre bebyggelse med brutna tak mm. 1941 var insatsen för en tvåa i Midsommarkransen 990:-, det var en betydande summa för en arbetare. 1902 bodde 30 personer i Midsommarkransen, 1912 var det 2000 och runt 1950 bodde 15000 personer i Midsommarkransen, vilket har halverats sedan dess.


Aspudden
Stenstaden på landet började projekteras redan 1894, men kommunikationerna var så usla att arbetet avbröts. Först 1906 var stadsplanen klar längs paradgatan Hägerstensvägen, som då hette Jarlagatan. Tanken var att man skulle bygga vidare med hus med gemensamma funktioner, men det blev inte så.  Nu flyttade folk ut till förstaden för att där förena 'storstadens bekvämlighet med lantlivets behag'.

Vinterviken
Här finns minnen från vår mest internationellt kända svensk - Alfred Nobel. Familjen Nobel hade sysslat med fabrikationer av minor och krutladdningar för den ryska krigsmakten och Alfred hade genom experiment kommit fram till att nitroglycerin var det bästa sprängämnet och han hade också konstruerat en tändladdning av svartkrut. Detta var intressanta saker för t ex gruvindustrin och järnvägsbyggare. I mars 1865 startade Nobel fabriken i Vinterviken, efter att ha blivit förbjudna att fortsätta vid Heleneborg på Söder, efter den stora explosionen i september 1864. I början var det primitivt, tillverkningen skedde delvis utomhus och delvis i enkla skjul. Man blandade svavelsyra och salpetersyra i stora kar där krossad is och salt höll blandningen nerkyld till ca -10o. Sedan lät man syra och glycerin rinna ner till en perforerad glastratt där nitreringen skedde. Det skedde explosioner här också, 700 kg sprängämne exploderade i juni 1868 och 14 personer dog, någon månad senare exploderade 900 kg ... Man byggde upp fabrikerna och produktionen ökade, nya explosioner, nya hus, mer produktion ... Runt år 1910 var fabriken som störst här och 1920 flyttade man delar till Gryttorp och kvar i Vinterviken fanns bara vissa experiment med detonatorer och sprängkapslar. Nitro Nobel lämnade området helt på 1970-talet och då koncentrerades hela företaget till Karlskoga. Marken och husen i Vinterviken var starkt påverkade av verksamheten och det var inte direkt hälsosamt att använda husen, däremot var de ju kulturhistoriskt intressanta. Många diskussioner följde, salpetersyrefabrikenbyggd 1889 på Rävuddden revs på 1980-talet. Den hade använts som fabrik till 1909 och sedan som lagerlokal, t o m under andra världskriget då den var kamouflagemålad.   Svavelsyrefabriken räddades efter många om och men. En stor renovering behövdes för att man skulle kunna vara i byggnaden med tanke på hälsan och idag är den fabriken Skulpturens hus, på övervåningen får man nästan en katedralkänsla. I parken finns ett antal spränggropar kvar, liksom de mindre fabriksbyggnaderna för förvaring av de farliga vätskorna. På bergssidan i närheten av disponentvillan finns en minnestavla uppsatt som minner om Nobels gärning och om alla dem som offrade sina liv i sprängämnesfabriken.

Längre tillbaka var Vinterviken en av de gamla vintervägarna. Det var ju svårt att ta sig fram till Stockholm landvägen, på vintern var det lite lättare då man kunde ta vägen över isarna. Den gamla vinterleden söderifrån gick över isarna från Fittja, in på land vid Sätrastrandsbadet, förbi Sätra och Slättens gårdar och ut på isen strax nedanför Hägerstens gård och vidare fram till Vinterviksdalen, sedan längs dalgången upp till Trekanten och sedan ut på isen igen till vintertullen vid Långholmen eller Tanto. Vid Vinterviken fanns ett torp, som hörde till Årsta gård, men när Hägersten avstyckades på mitten av 1700-talet kom att höra till Hägerstens gård. Här fanns en krog, tidvis kanske bara på vintern, som kallades Kapphelvetet. Namnet tror man kommer från att man körde ikapp över isen till Vinterviken och krogen. Det kan möjligen ha varit den gamla disponentvillan som byggdes om totalt 1916.


Gröndal
var länge borgerskapets sommarparadis. Udden kallades då Alholmen och på den låg Gröndals gård. 1898 köpte Gröndals tomt- och byggnads AB stora områden och förvandlade området till arbetarförort genom att bygga 15 stora femvåningshus och hundratalet hyresvillor för arbetarna från närliggande industrier i Liljeholmen och Västberga. Husen dömdes till rivning 1946. Ända fram till 1900-talet fanns två små insjöar i Gröndal, men de torrlades för att öka markarealen.

Charlottendals gård
Längs Gröndalsvägen ligger gården som har namn efter Charlotte Keyser som var ägare 1791, då den avsöndrades från Hägersten. Stockholm stad köpte gården 1916 och drog en spårväg över ägorna. Numera är det en privatbostad.

Fågelsången
Stora Fågelsången är en 1700-talsgård. Huvudbyggnaden är väldigt speciell, eftersom den är så smal - som en schablon ... Gården finns inritad på en karta från 1791, då slottsstenhuggare Johan Eric Blom ägde gården, då är de tre bostadshusen inritade, södra längan är troligen äldst. Mellan 1804 och 1821 fanns här ett kattunstryckeri (Kattun är ett tunt bomullstyg som man kan trycka mönster på.). Idag är gården privatbostad.

Lilla Fågelsången, Blommensbergsvägen 100, är ett bostadshus med karaktär från 1890-talet. Bredvid finns Blommensbergsskolan byggd 1921 och träbyggnaden Hundkojan som är skolan från 1894. Denna Blom på Stora Fågelsången är den som gett upphov till namnet Blommensberg.


Liljeholmen
Från början var Liljeholmen ett torp under Årsta gård. Mest känt som värdshus under 300 år och besjungen av bland andra Bellman. Lilje är fornsvenska för lilla och holme kan betyda ö eller avgränsad plats.

Större delen av området var landsbygd fram till järnvägen drogs - även om landsvägen söderut från Stockholm gick här. Många krogar och övernattningsställen fanns det givetvis för de resande, på lagom avstånd för sista natten innan man tog sig in i Staden. Efter att järnvägen drogs fram 1860 (stationen som då var slutstation för tåg söderifrån, invigdes av Carl XV) växte det snabbt upp en fabriksförstad som blev municipalsamhälle 1899, här fanns både en järnvägsknut och en hamn. Här kunde man bygga mer som man ville, Liljeholmen låg ju utanför staden och därmed utanför byggnadsregleringarna för staden. Det var hit industrierna först flyttade när de lämnade staden. Även om det fanns mycket obebyggd mark på Södermalm, så växte industrierna vid Liljeholmen. Här fanns kalkbrott, tegelbruk, kafferosteri, Liljeholmens stearinljusfabrik, första varianten av Pharmacia, Beckers tvål- och färgfabrik, brädgårdar, svavelsyrefabrik, kolsyrefabrik, skördetröskor liksom kulsprutor (som är en svensk uppfinning) tillverkades. Kring sekelskiftet 1900 bodde här ca 1000 personer och många arbetare som bodde på Södermalm vandrade ut till sina arbeten i Liljeholmen. Runt Liljeholmen växte kåkstäder med stor del av Stockholms reservarbetsstyrka, de kroniskt halv- och trekvartsarbetslösa. 1913 inkorporerades Liljeholmen med Stockholm tillsammans med resten av Brännkyrka, en av anledningarna var just brist på avlopp och vatten och att det spreds epidemier som man inte ville få in i Staden. Genom att det inkorporerades med Staden var man tvungen att även här följa stadens lagar och regler. Liljeholmens nuvarande bro är från slutet av 1920-talet.

På höjden ovanför tvärbanans station finns en tegelbyggnad. Det är Brännkyrka församlingshem som stod färdigt 1925, ritad av Hakon Ahlberg som är en av Sveriges mer kända arkitekter. Detta är hans första stora uppgift och år inspirerad av en resa till Italien, vilket märks när man går in genom portalen och vänder sig om med den stenlagda gården och det kvadratiska huset. Fresken ovan porten skildrar slaget vid Brännkyrka 1518, då Gustav Eriksson Vasa och Sten Sture d.y. kämpade mot danskarna. Huset byggdes för att inrymma församlingens alla plikter, allt från vigslar till fattigvård och här fanns bostäder för både kyrkoherden och städerskan - uppdelade i det sociala samhälle som Sverige då var.

År 2004, bodde runt 3000 i Liljeholmen medan ca 8000 kommer hit varje vardag för att jobba.